svenskarovarhistorier

Riddaren på den vita springaren tyckte om att köpa aktier - ibland för pengar som han borde ha använt till de löpande utgifterna för det gemensamma hemmet. Varje gång han behövde låna pengar sa jag kategoriskt nej, fullständigt övertygad om att en gemensam ekonomi skulle förstöra vårt kärleksliv. Jag hade sett tillräckligt många exempel på par som höll ihop därför att de inte hade råd att skiljas och som hölls samman endast av det gemensamma bohaget. 
När ska folk inse att det finns en företagsform som heter "Enkelt bolag" som har samma juridiska fördelar som ett äktenskap? Den bekräftande ceremonien (till exempel den med frack och vit klänning) bör i vilket fall som helst upprepas så snart de älskande tu känner för det. Men kärlek och pengar ska hållas skilda åt!

En gång i mitten av min universitetsutbildning fick Riddaren på den grådaskiga fuxen anställning utomlands. Jag undersökte möjligheterna att förlägga delar av min utbildning till ett universitet i hans nya hemstad, men det skulle ha kostat mig dyrbara studiemedelsterminer för utbildning som jag inte kunde tillgodoräkna. Jag visste att vissa intressanta karriärmöjligheter krävde både ungdom och avklarad examen, och var inte säker på att jag ville avvara den tid som i så fall krävdes.
 - Du kan bo hos mig gratis! lockade han.
Det var naturligtvis sant, men för mig är det en självklarhet att jag måste kunna försörja migsjälv. Att leva på min älskares bekostnad är detsamma som prostitution. Betalning för sex, helt enkelt. Han hade själv ironiserat över det när vi talade om äktenskapet som institution.
 - Han prenumererar på ett ligg hos henne, så enkelt är det! hade han sagt om den symboliska betydelsen av ringbytet.

Det blev en tid med täta utlandsresor för min del. Riddaren på den trötta fuxen kom hem när terrängen började bli hårdtrampad.

En gång i slutet av vårt förhållande behövde jag köpa en dator. Riddaren på den gråa hästkraken föreslog en modell och fick pengar av mig för köpet, men sedan hittade jag en annan dator som jag ville ha. Pengarna betalades aldrig tillbaka, trots påminnelser.

Plötsligt hade den lilla misstanken om att hans orgasm inte var äkta slagit rot. Jag kunde inte komma undan. Det var inte lika skönt att ligga med honom som tidigare. Sedan började det dyka upp pantkvitton hemma hos honom och jag drog slutsatsen att även hans släktingar hade tröttnat på att finansiera honom.

Jag tror inte att han behöll mina pengar för att djävlas med mig. Det var nog så att han faktiskt hade gjort av med dem. För honom var återbetalningen heller inte viktig. Vi höll i vilket fall som helst på att glida isär.

 - Om du inte slutar arbeta utomlands kommer jag att göra slut! hotade han, trots att jag hade pekat på konkreta möjligheter för honom att arbeta inom sitt kompetensområde i den stad där jag var utlandsstationerad. Han hade kunnat välja att leva med mig på jämställda villkor, men han ville inte.

Och jag trivdes på mitt jobb och kunde inte se något jobberbjudande i Sverige som skulle passa oss båda.
Så våra vägar skildes åt.

Den lilla skärgårdsön bebos än så länge mest av ättlingarna till de hemmansägare som brukade jorden och halstrade fisk under en svunnen tid i Sveriges historia. De jordlotter som under bondesamhällets era gav en knaper inkomst utgör idag ett skattefrälse – åtminstone så länge de små husen stannar inom den släkt som en gång svalt och levde på ön. I stort sett resten av sommarbefolkningen tillhör andra generationens invandrare till de folkhemsvälbärgade familjer som koloniserade ön på 1940-talet.

På ytan är det svensk midsommaridyll. Röda stugor med vita knutar. Svenska vimplar och flaggor vid stugor och båtar. Blått skimrande hav. Berghällar som slipats ned av inlandsisen och havets svallande vågor. Blonda barn som lekte vid strandkanten.

Men under ytan bubblar de kvästa konflikterna. Vem ska sköta den offentliga mulltoan som bara båtturisterna använder? Ska Örådets resurser verkligen behöva gå till att bekosta vägen till grannen som bor längst bort från båtbryggan? I nästan varje stuga samsas flera generationer svågrar och plastbarn om sängplatserna och låtsas att det varje sommardag är lika trevligt att träffa släkten som på julafton.

Ännu leder ingen bro till ön. Det håller tjuvarna borta. Det gör det också svårare med transporter och leveranser. Några entusiaster bland sommargästerna driver en handelsbod. Där säljer öborna sina konsthantverk och där har någon sett till att man kan byta sin gamla bok mot en ny och köpa avslappningsmusik och New Age-litteratur. Det finns även ett kapell – för den som tycker att den nya religionen är för flummig.

Den nyrike ingenjören som förra året köpte in sig på ön positionerar sig bland grannarna genom att ta hand om organisationen kring midsommarfirandet detta år. Han dyker upp med en sekatör i handen och en affärskollega från ett land på andra sidan jorden – tillika en av företagets största exportmarknader - vid sin sida. Affärskollegan behöver man inte undervisa i hur man firar midsommar, utan anländer med en spann full av blommor och sätter genast igång med att binda kransarna.

Stången majas under glatt samkväm. Alla samarbetar under ingenjörens ledning. Min bjässe till pojkvän agerar lyftkran och påminner litegrann om seriefiguren Bamse när han sätter majstången på plats.

Alla är med och dansar de traditionella danserna kring midsommarstången. Gamla och unga, skogsbor och slättbor, småberusade och nyktra. Alla sjunger med och manifesterar samhörigheten i den gemensamma kulturen. Revirstrider och olösta konflikter slätas över av gemensam sång och dans. Toleranta föräldrar låter sina barn vistas i närheten av rökande och supande ungdomar.

Nej, ”ungdomar” är ett allt för kategoriskt begrepp för dessa individer. De är innerstadsbrats. Männen har bakåtslickat hår och uppumpade muskelmassor. Kvinnorna har välsminkade ansikten och rundlätt tonårshull som sticker fram under de tajta topparna. De är gäster för dagen. Ingen i den sekulariserade öbefolkningen har mer än rynkat på pannan åt att de har slagit upp ett tält på den omstridda standkanten nere vid båtbryggorna, den som öborna själva har deklarerat som gränsfri zon och som ingen av de öbor som nyttjar båthusen har rätt att ockupera.

När dansen har pågått en stund kommer en eka med utombordsmotor farande i full fart mot bryggan. Det är den ingifte svågern i släkten som bebor naturreservatet som utgör en närliggande ö. De yngsta släktmedlemmarna är med. Svågern hoppar iland och förklarar hur glad han är att kunna låta barnen röra sig fritt utan att den pedantiske svärfadern begränsar barnens rörelsefrihet genom att hänvisa till det unika djurlivets väl och ve.

I skämtsam och gemytlig grannsämja.